Flyttkaos

Vissa små hörn här hemma ser fortfarande ut som de brukar. OX, Wage och Trey håller ställningarna i vardagsrummets ena hörn...

...medan resten mest ser ut såhär ungefär (kakan på fatet är nybakad för att piffa upp saker och ting).

Och hallen.
Jag ska flytta tillbaka till Stockholm nästa lördag, efter alldeles precis två år i Malmö. Jag trivs jättebra i Malmö, och de flesta som känner mig vet att jag... tja... rent ut sagt tycker väldigt illa om Stockholm. Men nu är det som det är; jobbet här nere försvann, och marknaden är bättre i sthlm, plus att min käre pojkvän absolut vill bo däruppe (story of my life). Till nackdelarna hör också att vi inte har nåt riktigt ställe att bo på än, utan vi ska bo i inneboenderummet med pappersväggar som Christopher haft under sitt studieår, men på plus-sidan finns det å andra sidan en väldigt stor fördel: distansförhållandets tid är över. Jag har upptäckt under det här året att jag är verkligen inte gjord för distansförhållande. Jag har varit heeelt värdelös på det under ett helt år; ledsen, gnällig, sur och svartsjuk, och jag har inte känt igen mig själv, och inte heller egentligen tyckt nåt vidare bra om mig själv faktiskt. Men nu kommer jag och Christopher för allra första gången under de snart två år vi varit tillsammans faktiskt vara tillsammans utan en tidsgräns. Ända sen allra första dagen vi träffades - redan innan vi träffades in person faktiskt - har Christopher pratat om att flytta till sthlm, så först var det bara en väntan på att det skulle ske, och sen det väl hände har vi alltid haft begränsad tid på oss att vara med varandra. Men om en vecka: tillsammans utan att nån av oss måste åka hem imorgon, för vi kommer faktiskt bo ihop. Spännande.

(One corner still looks normal, but otherwise: moving chaos. I'm moving back to Stockholm after two years in Malmö, even though I love Malmö and pretty much hate Stockholm. But my job disappeared, and the market is better in sthlm and my dear boyfriend really wants to live there (story of my life). We don't have a real place to live yet, but are going to keep renting the room with paper-thin walls that Christopher's had during his studies. But on the plus side is that the long distance relationship days are over. I've learned that I'm extremely bad at long distance relationships; I've been sad, whiny, cranky and jealous, and haven't really liked myself a whole lot. But now, for the first time during our almost two year-long relationship we'll be together without a deadline; nobody has to go home tomorrow, because we'll be living together. Exciting.)