Timo & Co i mitt hjärta

Det här kommer såklart inte som nån större överraskning, men jag måste ändå säga det: jag älskar Timo Räisänen och hans band!
Jag känner många som älskar musik men som inte bryr sig det minsta om artisterna bakom - och som inte ens skulle vilja träffa sina favoriter, för de är rädda att de då skulle falla ner från piedestalen man satt dem på - men sån är inte jag: när jag älskar någons musik så hänger liksom personerna med, jag älskar hela köret med hull och hår. Om det då visar sig att artisterna är dryga och otrevliga så faller också hela paketet: jag tål till exempel inte Kent sen Jocke Berg hånade en i publiken på Kalmar nation i Uppsala 1995 för att han hade på sig vita jeans och vit jeansjacka (och vad krävde karln att alla skulle ha på sig på Stadion 2003?!).
Men när å andra sidan artisterna är så extremt älskvärda som Timo Räisänen och hans band så faller jag pladask.
Det är inte riktigt som när jag var 13 och kär i Joey Tempest och min högsta önskan var att få gifta mig med honom - nu för tiden vill jag snarare lära känna och ha koll och vara med.
Så små detaljer som att någon ler mot mig från scen eller säger att intervjun jag gjorde med dem var jättebra makes my day.
Jag älskar att intervjua artister i timtal, och jag älskar att jag har telefonnummer och mailadresser till en hel bunt artister, även om jag sällan eller aldrig utnyttjar att jag har dem. Det är väl den lilla detaljen som skiljer mig från en stalker: jag beter mig som en någorlunda normal person även om jag har tillgång till en massa information som skulle kunna utnyttjas på fel sätt av fel person.

Hans
Eftersom Eggstone, som ju är världens bästa band genom tiderna, inte lyckats klämma ur sig en skiva på 13 år, så är det just nu Timo Räisänen & Co som ligger mig varmast om hjärtat. De turnerar ofta (jag har utan att ens anstränga mig särskilt sett dem 6 gånger på två och ett halvt år), och dessutom har de den lilla extra fördelen att Hans också är med i Universal Poplab och Niels är med i Roenik, så man kan se dem ännu oftare om man har tur.

Timo och Hans; snyggt synkade
Jag såg dem senast på Debaser Medis i onsdags, och var rätt sugen på att åka till Uppsala igår kväll för att se dem igen, men segade ur. Tanken på att kanske behöva sova över i Uppsala och vakna upp i stan på sista april var också ganska avpeppande... (för er som inte vet så kan jag sammanfatta Uppsala på sista april i ett ord: kaos.)

Niels
Sen är jag inte okritisk bara för att jag gillar dem: jag är inte alls särskilt förtjust i Timos senaste skiva. Eller snarare såhär: om han inte gjort "Love Will Turn You Around" hade jag nog tyckt bättre om "The Anatomy of Timo Räisänen". Men eftersom jag tycker att "Love Will Turn You Around" är en så fantastisk skiva så kunde nästa helt enkelt inte mäta sig med den. Och Timo sammanfattade det för mig själv i onsdags: "Men 'Love Will Turn You Around' är ju DIN skiva, det är klart att inte 'The Anatomy of' kan vara lika bra."
Det var nämligen med "Love Will Turn You Around" som jag började älska Timo. Jag gillade singlarna från de tidigare skivorna, fast det var inte mer än så. Sen kom "Love Will Turn You Around", och på eftermiddagen den 3 november 2007 gick jag till KB i Malmö för att intervjua Timo och sen se spelningen efter, och den dagen klickade allt: jag och Hans blev kompisar vid första handskakningen, jag och Timo gjorde en historisk intervju, spelningen var magisk och sen festade jag med bandet till 4 på morgonen.

Joel
Och nu sitter jag här idag och undrar om det var ett misstag att jag inte åkte till Uppsala igår - idag är jag ledig och jag hade kunnat festa till sent, vilket jag inte kunde i onsdags eftersom jag jobbade igår. Men men. Jag är i alla fall lite glad för att Hans sa i onsdags att det kändes konstigt att spela i Malmö utan att jag var där.

Timo vid Patriks snygga baskagge med hans initialer på

Niels och Timo i "My Valentine": en av världens bästa låtar
Jag har gjort en spellista med några av mina Timo-favoriter. Lyssna! "Mr Saturday" är en sån låt som jag kan lyssna på på repeat i timtal, "Pussycat" är faktiskt den första låt som jag och Christopher pussades till, så den har också en särskild plats i mitt hjärta, "Goodbye Sad Songs" använde jag som uppiggare när jag hade distansförhållande, "Michael" var mitt soundtrack när jag flyttade från Stockholm till Malmö 2007, och "My Valentine" är helt enkelt en av världens bästa låtar. Många speciella låtar för mig, med andra ord.
Det här inlägget kanske hade varit mer logiskt på Fozzie-bloggen, fast där har jag redan bloggat Timo så många gånger, så omväxling förnöjer. :)