Historien om Pop-Sara

Jag fick en kommentar om att jag ibland kallar mig Pop-Sara, och det är inte första gången det händer. Om man retar sig på mig av någon anledning blir det förstås ännu mer störigt att jag gett mig själv ett epitet - lite som folk som pratar om sig själva i tredje person.
Men det finns faktiskt ett skäl till namnet Pop-Sara, och det är inte bara att jag tycker att jag är så sjukt cool som pysslat runt i musikkretsar i över femton år:
En av de första terminerna då jag var musikförman på Kalmar nation i Uppsala, så var vi tre personer i klubbverket som hette Sara (klubbverket är lätt förenklat de som jobbar i och runt baren på en studentnation). En av de andras efternamn började dessutom också på R, så det funkade inte att separera oss genom att kalla oss Sara och första bokstaven i efternamnet (hennes efternamn började dessutom också på Re, så på fester med placeringslappar som inte var så formella att efternamnet stod med fick vi heta Sara Rei och Sara Rev...). Eftersom någon vid något tillfälle kallat mig Pop-Sara så hintade jag om att folk för enkelhetens skull gärna fick referera till mig som Pop-Sara.
Sen har det hängt med: när jag skriver om musik känns det ofta så tjusigt och formellt att skriva för- och efternamn, och eftersom jag inte är en riktig journalist så känns det mindre pretentiöst att kalla mig Pop-Sara istället för Sara Reis. Och så tycker jag dessutom att det är väldigt roligt att min vän Tony alltid kallar mig för Pop-Sara, så när jag träffar kompisar till honom för första gången så känner de mig redan som Pop-Sara. :)
Så, slut på den lilla historielektionen!

En tidig upplaga av Pop-Sara - under den korta period då jag tyckte att Broder Daniel var coola (dvs runt första singelsläppet), tillsammans med min vän Nina, Henrik Berggren och Johan Neckvall, i logen på Kalmar nation. Det var innan de blev portade eftersom Henrik dängde ett mickstativ i huvudet på en tjej.