Sjukt blond

Jag har alltid varit väldigt blond. En granntant sa till mig en gång när jag var kanske runt 10 att "sådär blond var min dotter också, tills hon blev tonåring, då blev hon jättemörk", så jag levde i flera år i skräck för att plötsligt en dag vakna upp och vara svarthårig. Det hände inte, utan jag fortsatte vara blond, och varje ny frisör jag gått till har blivit lika förvånad över att det är naturligt och att jag inte fuskat och blonderat mig. De senaste åren har jag dock haft ganska uppklippt hår, och eftersom underhåret är lite mörkare och jag jobbat och bara haft ett par veckors semester så solen inte hunnit göra sitt jobb har jag varit en aning mindre extremblond under några år. En frisör föreslog att jag borde bleka slingor för att få lite mer struktur i mitt babymjuka hår, men jag har vägrat, på grund av nån sorts stolthet och envishet över att vara naturligt blond.
Så jag är väldigt nöjd över att jag i år på något sätt har blivit nästan lika blond som Stella, som har nästan helt vitt hår. Härom kvällen påpekade jag detta faktum för Christopher och sa "Jag är blond", och han tittade på mig och sa: "Nej. Du är sjukt blond."

(I've always been very blonde. A neighbour once scared me by saying that her blonde daughter turned brunette when she got older, so I lived in fear of suddenly waking up with black hair, but that never happened. This year the sun has made me extremely blond, which I'm kinda happy about. That's about what I said in Swedish, but with some more rambling.)