Timo & Co i mitt hjärta

Det här kommer såklart inte som nån större överraskning, men jag måste ändå säga det: jag älskar Timo Räisänen och hans band!
Jag känner många som älskar musik men som inte bryr sig det minsta om artisterna bakom - och som inte ens skulle vilja träffa sina favoriter, för de är rädda att de då skulle falla ner från piedestalen man satt dem på - men sån är inte jag: när jag älskar någons musik så hänger liksom personerna med, jag älskar hela köret med hull och hår. Om det då visar sig att artisterna är dryga och otrevliga så faller också hela paketet: jag tål till exempel inte Kent sen Jocke Berg hånade en i publiken på Kalmar nation i Uppsala 1995 för att han hade på sig vita jeans och vit jeansjacka (och vad krävde karln att alla skulle ha på sig på Stadion 2003?!).
Men när å andra sidan artisterna är så extremt älskvärda som Timo Räisänen och hans band så faller jag pladask.
Det är inte riktigt som när jag var 13 och kär i Joey Tempest och min högsta önskan var att få gifta mig med honom - nu för tiden vill jag snarare lära känna och ha koll och vara med.
Så små detaljer som att någon ler mot mig från scen eller säger att intervjun jag gjorde med dem var jättebra makes my day.
Jag älskar att intervjua artister i timtal, och jag älskar att jag har telefonnummer och mailadresser till en hel bunt artister, även om jag sällan eller aldrig utnyttjar att jag har dem. Det är väl den lilla detaljen som skiljer mig från en stalker: jag beter mig som en någorlunda normal person även om jag har tillgång till en massa information som skulle kunna utnyttjas på fel sätt av fel person.

Hans
Eftersom Eggstone, som ju är världens bästa band genom tiderna, inte lyckats klämma ur sig en skiva på 13 år, så är det just nu Timo Räisänen & Co som ligger mig varmast om hjärtat. De turnerar ofta (jag har utan att ens anstränga mig särskilt sett dem 6 gånger på två och ett halvt år), och dessutom har de den lilla extra fördelen att Hans också är med i Universal Poplab och Niels är med i Roenik, så man kan se dem ännu oftare om man har tur.

Timo och Hans; snyggt synkade
Jag såg dem senast på Debaser Medis i onsdags, och var rätt sugen på att åka till Uppsala igår kväll för att se dem igen, men segade ur. Tanken på att kanske behöva sova över i Uppsala och vakna upp i stan på sista april var också ganska avpeppande... (för er som inte vet så kan jag sammanfatta Uppsala på sista april i ett ord: kaos.)

Niels
Sen är jag inte okritisk bara för att jag gillar dem: jag är inte alls särskilt förtjust i Timos senaste skiva. Eller snarare såhär: om han inte gjort "Love Will Turn You Around" hade jag nog tyckt bättre om "The Anatomy of Timo Räisänen". Men eftersom jag tycker att "Love Will Turn You Around" är en så fantastisk skiva så kunde nästa helt enkelt inte mäta sig med den. Och Timo sammanfattade det för mig själv i onsdags: "Men 'Love Will Turn You Around' är ju DIN skiva, det är klart att inte 'The Anatomy of' kan vara lika bra."
Det var nämligen med "Love Will Turn You Around" som jag började älska Timo. Jag gillade singlarna från de tidigare skivorna, fast det var inte mer än så. Sen kom "Love Will Turn You Around", och på eftermiddagen den 3 november 2007 gick jag till KB i Malmö för att intervjua Timo och sen se spelningen efter, och den dagen klickade allt: jag och Hans blev kompisar vid första handskakningen, jag och Timo gjorde en historisk intervju, spelningen var magisk och sen festade jag med bandet till 4 på morgonen.

Joel
Och nu sitter jag här idag och undrar om det var ett misstag att jag inte åkte till Uppsala igår - idag är jag ledig och jag hade kunnat festa till sent, vilket jag inte kunde i onsdags eftersom jag jobbade igår. Men men. Jag är i alla fall lite glad för att Hans sa i onsdags att det kändes konstigt att spela i Malmö utan att jag var där.

Timo vid Patriks snygga baskagge med hans initialer på

Niels och Timo i "My Valentine": en av världens bästa låtar
Jag har gjort en spellista med några av mina Timo-favoriter. Lyssna! "Mr Saturday" är en sån låt som jag kan lyssna på på repeat i timtal, "Pussycat" är faktiskt den första låt som jag och Christopher pussades till, så den har också en särskild plats i mitt hjärta, "Goodbye Sad Songs" använde jag som uppiggare när jag hade distansförhållande, "Michael" var mitt soundtrack när jag flyttade från Stockholm till Malmö 2007, och "My Valentine" är helt enkelt en av världens bästa låtar. Många speciella låtar för mig, med andra ord.
Det här inlägget kanske hade varit mer logiskt på Fozzie-bloggen, fast där har jag redan bloggat Timo så många gånger, så omväxling förnöjer. :)

Historien om Pop-Sara

Jag fick en kommentar om att jag ibland kallar mig Pop-Sara, och det är inte första gången det händer. Om man retar sig på mig av någon anledning blir det förstås ännu mer störigt att jag gett mig själv ett epitet - lite som folk som pratar om sig själva i tredje person.
Men det finns faktiskt ett skäl till namnet Pop-Sara, och det är inte bara att jag tycker att jag är så sjukt cool som pysslat runt i musikkretsar i över femton år:
En av de första terminerna då jag var musikförman på Kalmar nation i Uppsala, så var vi tre personer i klubbverket som hette Sara (klubbverket är lätt förenklat de som jobbar i och runt baren på en studentnation). En av de andras efternamn började dessutom också på R, så det funkade inte att separera oss genom att kalla oss Sara och första bokstaven i efternamnet (hennes efternamn började dessutom också på Re, så på fester med placeringslappar som inte var så formella att efternamnet stod med fick vi heta Sara Rei och Sara Rev...). Eftersom någon vid något tillfälle kallat mig Pop-Sara så hintade jag om att folk för enkelhetens skull gärna fick referera till mig som Pop-Sara.
Sen har det hängt med: när jag skriver om musik känns det ofta så tjusigt och formellt att skriva för- och efternamn, och eftersom jag inte är en riktig journalist så känns det mindre pretentiöst att kalla mig Pop-Sara istället för Sara Reis. Och så tycker jag dessutom att det är väldigt roligt att min vän Tony alltid kallar mig för Pop-Sara, så när jag träffar kompisar till honom för första gången så känner de mig redan som Pop-Sara. :)
Så, slut på den lilla historielektionen!

En tidig upplaga av Pop-Sara - under den korta period då jag tyckte att Broder Daniel var coola (dvs runt första singelsläppet), tillsammans med min vän Nina, Henrik Berggren och Johan Neckvall, i logen på Kalmar nation. Det var innan de blev portade eftersom Henrik dängde ett mickstativ i huvudet på en tjej.

Vattenljus

Ursäkta men vad gör karln? Sitter han och dricker med sugrör ur ett stearinljus?

Nej, men däremot sprutade han ner vatten i ljuset. Vi tyckte det var jättespännande att se vad som hände. :) Inte för att det hände så mycket: vattnet och stearinet blandades inte och vattnet blev lite ljummet.

Dagsgammalt vatten

Det här som ser ut som perfekta små silverkulor är faktiskt vattenbubblor!

Det stod en karaff vanligt kranvatten kvar på bordet från kvällen innan, och det hade bildats en massa snygga bubblor i. Lite kortare skärpedjup här...

... och lite längre här.

En mycket mycket dålig idé

Det var en extremt dålig idé att lägga min handvärmare i en kastrull på spisen, sätta på plattan och sen gå och lägga mig i soffan och vila... Köket var fyllt av - antagligen giftig - rök när jag kom på det en bra stund senare. Men trycket på värmaren höll!

Betraktelser från tunnelbanan

De senaste veckorna har jag sett flera saker som fascinerat mig nere i tunnelbanan. Först: de här två annonserna för Åhléns. Åhléns säljer nu för tiden otroligt mycket snygga kläder, men de här två outfitsen... seriöst, hur tänkte de här? Linnet till vänster är väl okej, men verkligen ingen höjdare i min bok, men klänningen till höger? Hur kom nån ens på tanken att sätta på den där snygga tjejen det där helt otroligt fult blekta och illasittande plagget?

Jag var tvungen att ta en närbild på en busshållplats också, för jag kan bara inte fatta det. Det finns hur många snygga skjortklänningar som helst för tillfället, men den här? Urk. Om den är den bästa representanten för Åhléns vårkollektion (och det borde det vara eftersom det är den som är på flest affischer) så är de verkligen illa ute.

En dag på tunnelbanan fann jag mig plötsligt sitta och titta på en gammal skolkompis från Borås. Tydligen har begravningsbyrån Lenbergs (som hade hand om min systers begravning) kommit på nåt sätt att på internet hedra avlidna, och det låter fint. Är inte riktigt säker på hur de här två tjejerna representerar sidan dock, för de ser i högsta grad levande och välmående ut...

Och hur tänkte Kommunals reklambyrå här? En silhuett av en söt tjej och en galen Gustav Vasa i miniformat? Vilket barn ser ut sådär i kroppen, eller i klädseln för den delen?

Det kanske är jag som inte hänger med, men vem i hela friden är Malin Persson som är tapetserad över hela stan?

Vissa vet hur man gör sig hemmastadda i alla miljöer. Datorn på ett säte och godispåsen på det bredvid, sen är man väl hemma?

Tussilagos

Såg årets första tussilagos härom dagen!

Några meter längre fram växte det fler tussilagos än jag nånsin sett på ett ställe tror jag. Hur är det, tussilagos gillar väl sur mark? Då snackar vi rätt mycket avgaser på Drottningholmsvägen...

Och så provade jag nya Ben & Jerry's-pinnglassen, som min kollega Jimmy betygssatte med 10 av 10. Jag håller inte riktigt med: bara en jämförelse med Ben & Jerry's egen Chocolate Chip Cookie Dough sätter den på max 7 av 10 för min del. Men en glass i solen är ju aldrig fel ändå.

Årets första golf

Jag är ju en stor föraktare av golf, men när Christoper ville ut och provslå årets första bollar härom kvällen följde jag med för att sitta i solnedgången och läsa senaste Buffé. Ganska mysigt.

Balkongträdgård

Vi skulle gå till Bauhaus i söndags för att köpa fästen till våra nya fina färgglada balkonglådor och basilikafrön, men istället vek vi av till Plantagen. Det visade sig bli ett kostsamt beslut, men väldigt roligt! Vi gick därifrån med en rosa rhododendronbuske, en doftande smultronschersmin och en gul rosenbuske, tre krukor och en påse basilikafrön. Jag var så glad att jag skuttade därifrån!





Dessutom har jag planterat en massa frön.

GW Girls-kväll

I fredags var jag ute med ett gäng av tjejerna på jobbet; världens gulligaste är de! Från vänster: Ingrid, Nicki, Anna-Carin, Louise, Emelie, Johanna (som har slutat), Ellen, jag, Caroline, Eva och Linn.

Middag på Supper.

Och sen karaoke på K Karaoke: Nicki, Emelie och Ellen.

Eva och jag.

Ellen kör Lena Ph.

Anna-Carin och Caroline jämför muskler. Anledningen är lite oklar...
Sen gick jag till Debaser för att se This Is Head, mer om det sen!

Födelsedagsballonger

Martin på jobbet fyllde år tidigare i veckan, och att Adobe körde nån sorts live-marketing med breakdance till pojkbandet 5ive och gratischoklad och ballonger just den dagen var ju mer än passande! Sen att själva uppträdandet var mer än lovligt fånigt uppvägs ju lite av den fina utsikten jag haft från mitt skrivbord sen dess...

Påsken i ett äggskal

För två veckor sen tog jag över ett projekt från en kollega som är överansträngd, och sen dess har jag haft otroligt mycket att göra, så jag har knappt ens orkat titta på datorn när jag varit hemma på kvällarna, så jag ligger lite efter med bloggandet. Så nu, även om det är sent, lägger jag upp en sammanfattning av påsken!

I Christophers familj måste man måla sitt ägg innan man äter det på påskaftonsmorgonen.

Lite av påskaftonslunchen i Lysekil.

På stranden i solen.

Och vid solnedgången.

Sista kvällen i Göteborg med fina Stella - och min tennisboll som är min privata massör!

Sailor girl

Min kära kollega Linn tipsade mig om Jumperfabriken för ett tag sen, och det var en av bilderna där som inspirerade mig till den här klänningen. Men inte förrän i Lysekil i påskas snubblade jag över Jumperfabrikens kläder i verkligheten, och jag köpte en sjömanskofta! Dyr som bara den, men vad gör man inte för att få känna sig som en av flottans käcka töser. :)

Custom made-choklad

För några veckor sen hittade jag en alldeles fantastisk site där man kan skapa sina egna chokladkakor; man väljer ljus, mörk eller vit choklad och sen har man över 100 "toppings" att välja bland (max 5 per kaka). Dessutom får man döpa dem själv.
Jag blev helt till mig, och blev följaktligen väldigt besviken när jag såg att de inte skeppade till Sverige. Men företagsam som jag är mailade jag Chocri och frågade om de inte kunde ordna det ändå på nåt sätt, och en snäll Carmen på kundtjänst svarade att de kunde tänka sig att skicka hit om jag beställde minst 20 stycken.
Jag fick med mig fyra kolleger, och tillsammans beställde vi inte mindre än 28 svindyra chokladkakor (de kostar runt 70-100 kronor/styck, beroende på vad man stoppar i dem).
Jag valde tre till mig själv och en till Stella, och Christopher valde två.

Final Straw (Snow Patrol-låt): ljus choklad med tranbär, blåbär, linfrö och kanderade mandlar. God!

My Valentine (Timo Räisänen-låt): ljus choklad med macadamia-nötter, blomblad, kanderade rosenblad och torkade hallon. God!

Wrong Heaven (Eggstone-låt): ljus choklad med pistaschnötter, peanut butter drops, rosmarin och bladguldsflagor (!). Supergod! Rosmarin i choklad var en riktig hit! Eggstone är bäst som vanligt. ;)

Sweet Stella, till Stella såklart: ljus choklad med torkade jordgubbar, gummibjörnar, silverkulor och hjärt-strössel.

Christophers Shine on you crazy diamond (Pink Floyd-låt): ljus choklad med apelsindroppar, stjärnströssel och sizzle rocks, och Are you nuts!?: ljus choklad med kanderade mandlar, pistaschnötter och cashewnötter.
Sen fick man dessutom en Surprise chocolate bar för varje fem man beställde, och den som jag fick var vit choklad med nougatbitar och vad vi tror är cayennepeppar (fast den smakar knappt nåt, så det är lite svårt att avgöra).

En väldigt liten bänk

Snygg kille i Lysekil...

... på en väldigt väldigt liten bänk.